Artefaktflickan som dramatisk funktion och självexorcism

av Sara Tuss Efrik

 

 

 

Hon påstår att vi är framme.

Vi är framme nu.

Så säger hon.

Att vi är framme.

Nu är vi framme.

 

*

 

Hon vill att jag ska vara med och leka.

Hon vill alltid att jag ska vara med och leka.

Alltid dessa lekar.

 

*

 

Detta erbjuder hon: att blanda samman min biografi med hennes.

 

*

 

Hon har skapat sig ett eget rum som tillåter henne att böja, tänja och leka fram sig själv.

Hon har skapat sig ett vanartigt rum av sin egen oduglighet.

Hon är en förlorare och det här är hennes värdelösa rum.

Rummet fortsätter växa av hennes handlingar.

Varje handling är samtidigt ett utökande av hennes värdelösa rum.

Ingen finns där för att hindra henne.

I hennes rum frodas missväxten, tar oanade proportioner.

 

*

 

Det går inte att undkomma terrorn.

I varje ögonblick med sig själv är terrorn pågående.

I varje ögonblick med sin medspelare är terrorn pågående.

Inte ens i de situationer då ömheten råder går artefaktflickan fri från terrorn.

 

*

 

Framförallt döden.

Även döden fungerar som ett uttryck för ofrihet. 

Döden är inte den sista utposten.

Inte heller fungerar döden som ett tecken för något nytt.

Döden är ett sätt att bibehålla kärleken och våldet för evigt, ett sätt att aldrig någonsin släppa varandra.

 

*

 

Hennes värld av terror.

Att tillägna sig ett eget territorium.

Hellre skapa sina egna rubbade system av lekar och besvärjelser och rollspel och maskerader än att leva därute.

Hellre skapa en egen värld av våld och underordning.

Hellre sitta fast i sin egen oförmåga och sitt eget kön och sin egen otillräcklighet och sina egna brister och sin egen onyttighet och sin egen ondska och sitt eget knark och göra en lekhage av det.

Hon kan ändå inte undkomma sig själv, därute.

Den hon fortfarande är, därute.

Den hon alltid kommer vara, därute.

Den hon fortfarande är, härinne.

 

*

 

Hennes stumhet är ett uttrycksmedel gödd av förtrycket.

De dominanta mödrarna, också de är ett uttrycksmedel gödd av förtrycket.

Här får hon tillåtelse att gång på gång uppfinna sig själva och sin medspelare. 

Här är hon: dominant moder, underlägset hondjur, våldsutövare.

Här är hon den hon själv envisas med att förtrycka, den som hålls dold inuti henne: det urskillningslösa mörkret. 

Våldet hon envisas med ge ett kön.

Förtryckaren inuti.

Och makten. 

Gång på gång återuppfinner hon makten.

Makten ges ett ännu subtilare ansikte.

Hur den ständigt befinner sig i skapelseprocess, makten, i ett ständigt pågående nu.

Hur den förändras, förskjuts, omformuleras.

Det är så rummet hålls flytande, hela tiden beroende av händelsen i rummet, där makten produceras och cirkulerar, förskjuts och görs anspråk på. 

Makten förskjuts och allt är utbytbart: artefaktflickorna är utbytbara med varandra, kärleken går att byta ut mot våldet lika snabbt som våldet byts ut mot kärlek, ingen av dem har mer makt än den andra, det beror helt och hållet på var de befinner sig i leken. 

Alla är utbytbara med varandra. 

Leken går inte att avsluta.

Vad händer om leken avslutas?

Vad händer om artefaktflickan blir tvungen att återgå till sig själv?

Har hon ens något minne av själv som den hon var?

Vilken är hennes begynnelse?

Grundsituation ett: om flickan lyssnar för mycket på ljudet därute blir hon autistisk.

Till slut finns ingen begynnande punkt längre, den har glömts bort för länge sedan, den har förslavats av otaliga konstruktioner av lekar, roller och besvärjelser som tar artefaktflickan längre och längre bort från sig själv och sin ursprungliga vilja. 

Det finns inget regelverk eller slutet system för artefaktflickan att lita på, allt som sägs kan i nästa stund omförhandlas. 

Artefaktflickans värld är en nonsenslek som bara fortsätter och fortsätter där språket är ett instrument för den egna dårskapen. 

Artefaktflickan närmar sig det upplöstas tillstånd. 

Varje försök till uppbrott leder till att leken befästs i en ännu grymmare version. 

Skallarna växer.

Munnen utökas.

I hennes värld är kanske allt möjligt.

 

*

 

Hon säger: 

Att gestalta en värld totalt befriad från riktningar är jag varken förmögen eller intresserad av att iscensätta. 

 

Hon säger: 

En sådan nollpunkt i pjäsens värld är synonymt med slutpunkten, den slutgiltiga befrielsen, the end. 

 

Hon säger: 

Att ens försöka iscensätta det som innebär en sådan slags nollpunkt skulle kännas som ett förräderi mot artefaktflickan. 

 

Hon säger: 

Artefaktflickan som begravt sig i sin egen nollpunkt vill inte låta sig gestaltas. 

 

Hon säger: 

En sådan artefaktflicka vill bara vara ifred. 

 

Hon säger:

En sådan artefaktflicka har självstympat alla sina handlingar och förvandlingar. 

 

Hon säger:
En sådan artefaktflicka vilar äntligen gott i sitt eget intet, eller så är hon för evigt fast i en mardröm utan varken början eller slut, en mardröm jag inte längre kan se, den sträcker sig bortom min föreställningsförmåga. 

 

Hon säger:
Jag måste lämna henne där. 

 

Hon säger:
En sådan artefaktflicka har skapat sig ett eget alfabet jag inte längre kan tyda. Hennes självlysande sår alstrar ett ljus som det är meningen att jag inte längre ska se. 

 

*

 

I slutet av pjäsen sitter artefaktflickan fast i ett ingenmansland utan riktning, som osaliga andar stöter de emot varandra utan att egentligen reagera. 

De har förlorat sina riktningar. 

Hade hon ens orienteringsförmåga från början, eller var det bara något som jag tvingade på henne?

De är tvungna att utplåna varandra genom att smälta samman. 

I början av pjäsen har hydran bara två skallar, i slutet av pjäsen har det växt ut så många skallar att det inte går att skilja den ena från den andra. 

Skallarna slingrar sig in i varandra, talar i mun på varandra, stryper varandra. 

Artefaktflickornas viljor har glidit ihop till en enda övergödd kropp.

I denna övervuxna hydra finner de äntligen befrielsen. 

Artefaktflickan behöver inte längre driva sin egen vilja. Hon har glidit ihop till något som är större än henne själv. Därför att artefaktflickans vilja har som inneboende mål att upphöra, eller i alla fall att förlora sin riktning. 

Pjäsens inneboende mål består av ett förbrukande av de viljor som pjäsen rymmer. 

Relationerna, behoven och riktningarna förändras genom olika slags dramatiska funktioner, och på så vis förändras också deras situation. 

Artefaktflickan vill ge sig hän åt det som går sönder, men törs inte göra det på egen hand, därför kräver hon en överordnad, en annan artefaktflicka. 

Hennes självlysande pågående mörkervärld är en kompis att hålla i handen ända fram till slutet.

 

*

 

Artefaktflickan tar mig i handen, leder mig genom texten. 

Hennes utsträckta hand: en gest av lömsk hjälpsamhet. 

Motvilligt lägger jag handen också där, på hennes mage: hennes sprängfyllda inre. 

Det börjar om.

Pjäsen är hennes hemvist som är hennes eget uppsminkade sår. 

Hon gör show av sitt eget varande. 

Hon fogar samman delar och uttryck. 

Hon är medveten om publiken, bjuder ut sig, gör sina sår, våldsamheter och begär till en offentlig uppvisning. 

Pjäsen är en voyeuristisk händelse. 

Pjäsen gör stundtals mesta möjliga av att vara just det. 

Artefaktflickans läppstiftsmun är ett smörjmedel och lögnaktigt verktyg. 

Jag böjer hennes leder, styr hennes tal, formar hennes begär. 

Genom sina handlingar och sitt språkbruk erbjuder hon mig okända rum och nya vinklingar av den sceniska situationen, plus ett ständigt pågående omskapande av henne själv. 

Skallarna fortsätter växa, liksom de såriga läppstiftsmunnarna. 

 

*

 

Detta vet jag: artefaktflickan är en hydra, hon hanterar sina konflikter hydralikt.

Artefaktflickan byter medel genom att byta skalle (roll, medel, lek) och därmed mun (utsaga).

Det finns ingen ände på hur många skallar som växer ur artefaktflickans kropp.

 

*

 

Läppstiftssåret måste alltid lysa för att pjäsens liv ska kunna fortgå. 

Läppstiftssåret är artefaktflickans existens. 

Artefaktflickans värld syftar varken till att vara rationell eller funktionell. 

Hennes stumhet har omvandlats till hysteri, galenskap, lek.

Artefaktflickans befrielse och pjäsens slutpunkt består av ett omfamnande av hennes egen fångvaktare, vare sig fångvaktaren är narkomani, lagboken, flickskapet, minnet, självföraktet, sitt eget våld eller dårskapen. 

 

Texten är splitter ur uppsatsen Artefakflickans rike – Verkkommentar till Trilogi Märchen Splatter (2014) från programmet i Konstnärlig masterexamen i teater (Teaterhögskolan i Malmö).