En kvinna med dubbla ansikten och sladdrande käft iscensätter sig själv i sin egen hemsökta natur. Hon djupdyker ner i sin plundrade kropp. Hon möter sig själv, kräks upp påståenden om frihet, tragglar och idisslar för att slutligen återuppstå i en bortomspråklig sfär av neon och growl.

Persona Peep Show är en videomonolog som tar avstamp från den kvinnliga hemsökta kroppen som fond för alternerad sinnesvärld, den kvinnliga hemsökta kroppen som värdkropp för idéer, myter och föreställningar, men också den kvinnliga hemsökta kroppen som värdkropp åt sin egen ociviliserade kropp. Kvinnan som skildras i Persona Peep Show är en dubbelnatur, en splittrad tvillingkropp, en tveeggad tunga. Hon är dubbelgångare och gengångare. Hon sitter fast i bilden av sig själv. Hon leker bilden av sig själv. Hon leker fångenskap och natur. Hon leker sönderfall och återuppbyggande.

En hemsökt kropp representerar en kropp i revolt, säger Barbara Creed i The Monstrous-Feminine. Den besatta flickan Regan i Excorsisten är inte besatt av Djävulen utan av sin egen ociviliserade kropp. Julia Kristeva säger att den kvinnliga kropp som är värdkropp för hemsökelse är en kropp som vägrar den symboliska ordningen. Den vägrar Faderns Lag. Elfriede Jelinek säger att kvinnan är grogrunden för att skapa myter. Kvinnan är förskjuten från området för social produktion och från historien, satt till tidlöshet. Där sitter hon. Inlåst i bilden av sig själv. Inlåst på vinden. Inlåst i källaren. Kringskuren sina möjligheter. Där sitter hon för att fortsätta upprätthålla ordningen. 

Persona Peep Show är en excorsism som leker Bibi Andersson som leker Liv Ullman som leker Blondie som leker Videodrome som leker herravälde som leker lockande röster som leker besatthet som leker vägran som leker väggar som leker brist som leker avstjälpningsplats som leker strupsång som leker konstgjord befrielse.

Text/regi/skådis: Sara Tuss Efrik

Kamera/klipp/regi: Mark Efrik Hammarberg

Spelplan